Min pappa Tor-Erik Antells självupplevda under i livet.

Från balkongen, Valldammsgatan 17, Trelleborg. Foto © Benjamin Antell 1962

Han hade tänkt ge ut dessa i bokform, innan han dog. Eftersom det aldrig blev av sätter jag nu in dem på nätet, i hopp om att de skall få vara till glädje för någon. Ben.

Såsom genom ett under

Han klarade sig som genom ett under! Alla har någongång läst de orden i tidningspressen. Huru många stannar upp och tänker sig in i situationen. Var det blott av en händelse, lyckliga omständigheter? Jag är övertygad om att det finns en betydligt mera underbar förklaring till dessa ”som genom ett under” händelserna.
En av mina upplevelser följer här nedan. När det hände hade jag ännu inte funnit Herren, eller kanske jag skulle säga att Han inte vunnit mig. Vid krigslutet 1944 då jag blev hemförlovad knappt 17 år gammal var allt en enda röra, man fick ta första bästa jobb, jag kom att tillsammans med några fd militärkompisar att jobba några månader som hamnarbetare i min hemstad. Hamnen var föråldrad, det fanns t.ex inga lyftkranar där, man var tvungen att använda sig av lastfartygets egna kranar plus egna provisoriska lösningar. Den händelse jag tänkte återge inträffade vid lossning av en sädeslast.
Man byggde ett torn av grova stockar på kajen invid fartyget. Säden lyftes upp från fartyget upp i tornet, från tornet kippades sedan säden ner i godsvagnar. Det blev en paus i arbetet. Jag satt på lastrumskanten med benen dinglande ner i lastrummet. Plötsligt rasade tornet ner över mig utan föregående varning. Mitt huvud satt i kläm mellan två stora stockar, en tryckte mot min panna och en annan mot min nacke. En stock tryckte ner mina knän mot lastrumskanten, jag kunde över huvudtaget inte röra mig. Stockarna var så många att man inte kunde se mig. Jag hörde förmannens röst. Han ropade: ”Är ni mycket svårt skadad”?
-"Det är inget fel på mig," ropade jag tillbaka.
-”Sitt nu alldeles stilla och ta det lugnt, ropade förmannen, ”ambulansen är på väg, hela arbetsstyrkan kommer att lyfta bort stockana en efter en”. Det kändes som om jag hade suttit i kläm i timmar då den sista stocken lyftes bort. Jag stod sedan där på däcket omringad av en häpen arbetsstyrka som bara kunde konstatera Ihme! Ett under! På båda språken. Förmannen var om möjligt ännu nervösare än jag själv, ”du får sluta för idag, du får naturligvits full lön", sade han.
-Det är inget fel på mig, bara lite huvudvärk. Jag tänker stanna, sade jag.
Min vän hade åter igen skyddat och bevarat mig.

Tack Herre.

Garagedörren

Dörren till ett garage hade från början gjorts alldeles för tung, det gick inte att lyfta om man inte besatt exceptionellt stora krafter. Mitt jobb var att dela den på mitten och i stället för att ha varit en lyftdörr, skulle det nu bli två vanliga dörrar med gångjärn i ryggen. Eftersom dörren var så tung, var jag tvungen att ha hjälp med att få ner den. Två starka män hjälpte mig att få ner dörren och ställa den att stå mot ett träd till dess att jag sågat itu den. Trots att vi var tre man fick vi ta i av alla krafter för att ställa upp den, så tung var den. Jag ställde mig på knä framför dörren för att ordna med cirkelsågen och el.ledningar mm Och plötsligt, utan föregående varning, brakar dörren ner över mig. Jag hann bara kasta upp min ena arm till skydd, men till min häpnad så vägde dörren plötsligt ingenting. Någon för mig osynlig hade redan tagit emot dörren. Skakad grep jag tag i ena kanten av dörren och min osynliga hjälpare höll tag i andra sidan av den. Sakta lade vi sedan ner dörren på marken framför garaget.
Jag var helt matt i hela kroppen, hade jag kommit under dörren hade jag säkert blivit skadad och kanske krossad under den. Jag stod stilla en stund och betraktade dörren och förstod att min vän och hjälpare åter igen hade gripit in. Jag tackade tyst Herren för att jag ännu en gång bevarats från att komma till skada.

Slipmaskinen

Jag arbetade en följd av år som verktygsslipare. Under min praktiktid skulle jag vid ett tillfälle slipa en axel. Det var en tyngre slipmaskin som var försedd med en rätt kraftig slipskiva 40 – 50 cm i diameter. Det händer ibland, fast det är ganska ovanligt, att slipskivan sprängs (exploderar) och den vanligaste orsaken till detta är att kylvattnet har sugits upp av skivan så att det har blivit obalans i skivan, nedre delen av skivan har blivit tyngre än den övre. När jag höll på att slipa min axel kände jag plötsligt en maning att stiga åt sidan. Jag tog ett steg åt höger till i samma sekund sprängdes skivan. Hade jag stått kvar hade jag fått det mesta i huvudet, nu flög bitarna istället ut över verkstaden, en större bit flög ca 40 m innan den slog i verkstadsväggen inte långt från väggklockan. Troligen hade jag mist livet om jag inte lytt maningen att stiga åt sidan.

Tack Herre för Ditt beskydd, tack för dina änglar.

Ängeln

Jag växte upp i ett gott hem, men kom att leva i en total okunnighet om andliga spörsmål. Detta förklarar varför min upplevelse av en ängel blev så skräckfylld, när jag som tolvåring konfronterades med en sådan uppenbarelse i mitt sovrum.
Att vakna mitt i natten och finna att en skinande gestalt står i fotändan av min säng gjorde mig livrädd. Det gick inte aff få fram ett ljud för att ropa på far och mor därför att tungan hade fastnat i gommen av skräcken. I förskräckelsen drog jag täcket över huvudet. Efter att ha legat så en stund, beslöt jag mig för att det måste ha varit en ond dröm. Försiktigt drog jag ner täcket från ansiktet, men gestalten var kvar. Då vände jag mig på magen och låg på det sättet rätt länge, alldeles klarvaken med bultande hjärta. Far steg upp, det hördes att han tände lamporna i huset och slamrade med kaffepannan och annat i köket.
Ännu en gång intalade jag mig att det bara var en dröm för något sådant som jag hade sett, fanns ju inte. Jag tittade ner mot sängens fotända igen och där stod han fortfarande. Det skulle dröja många år förran jag, vid 21-års ålder, för första gången berättade om min upplevelse för någon.
En tid efter min upplevelse hade vi teckning i klassen och fick i uppdrag att rita en ängel. Om jag inte minns fel var vi 42 elever i klassen. Det blev 41 tecknade vita änglar och en som var purpurfärgad. Lärarinnan visade upp min purpurfärgade ängel för klassen och sade: ”Man brukar ju anse att änglarna är vita men, fortsatte hon, Tor-Eric har målat sin ängel i purpur” och så fortsatte hon:” Men ingen har ju sett någon ängel, kanske det finns purpurfärgade änglar också”. Det blev allmän munterhet i klassen och även några hånfulla utrop, över mitt tilltag att måla min ängel i en rödviolett nyans. Emellertid hade jag en hemlighet som ingen visste om, ingen i hela världen.
Många år senare, när jag som anställd i en affär sålde konstnärsfärger, kom min teckningslärarinna in för att köpa färger. Hon var rätt gammal då.
- "Får jag fråga frun om Ni kommer ihåg en sådan teckning från skoltiden som en rödlila ängel?"
- "Jo", svarade min gamla lärarinna, "den minns jag faktiskt för den var ju så ovanlig".
Då berättade jag för henne om bakgrunden till färgsättningen på teckningen, jag berättade om ängeln som besökte mig och att han var iklädd en sidenskimrande fotsid dräkt som var så vackert purpurfärgad. Min gamla lärarinna torkade bort tårarna och sade viskande att detta var underbart att få höra. Det var sista gången jag såg min snälla lärarinna.
Några år senare var jag på affärsresa till Helsingfors med tåg. Mittemot mig satt en ung dam. Resan var lång, vi började samtala och så småningom kom vi in på andliga spörsmål. Den unga damen var en modern kvinna. Hon nämnde om sina tvivel på allt övernaturligt.
"Ingen har ju sett något övernaturligt", menade hon.
- "Har du sett något övernaturligt"?, frågade hon.
Jag berättade om min ängel. Den unga damen satt tyst en stund, sedan berättade hon:”Jag har en lilla-syster. Hon har vid flera tillfällen påstått att det kommer en ängel in i hennes rum om nätterna. Vi därhemma har tyvärr drivit med henne och sagt att hon drömmer, trots att hon gråter och säger att hon har varit vaken och att hon vet när hon är vaken. Nu måste jag berätta för henne om att jag har träffat en farbror på tåget som också han har fått se en ängel.

Biskopens välsignelse

Biskopen hade ett TV-program som sändes över en TV-kanal i Brisbane, Australien. ”Just a minute”, hette den. Han berättade för tittarna vad Herren hade gjort just den dagen. Ofta var det mäktiga ting som biskop Wick:s hade fått vara med om. Biskopen hade uppenbarligen kraftgärningsrnas och helbrägdagörelsen gåva. Mannen hade gjort ett djupt intryck på mig och jag tänkte ofta att det skulle vara väldigt berikande att en gång få träffa honom i verkligheten, icke allenast på grund av vad man berättade om hans verksamhet.
Biskopen hade en god och saktmodig utstrålning såvitt jag kunde bedöma av TV-programmen. Ändå blev det aldrig av att kontakta honom eller att besöka katedralen i Brisbane där han verkade.
Vi hade beslutat oss för att återvända till Europa och jag åkte in till staden för att ordna med några sista ärenden för vår avresa. Jag parkerade bilen i centrum av staden vid en parkeningsmätare, satte in några 20-cents slantar och gick för att utföra mina ärenden. Emellertid gick det mera tid åt än vad jag hade räknat med och jag var tvungen att gå tillbaka till bilen och sätta in ytterligare några slantar och då kom det på nytt för mig, ”tänk om jag ändå skulle ringa biskopen”? För att få ett kort sammanträffande med honom innan vi reste. Jag skall be honom om biskopens välsignelse,-tänkte jag.
Då jag avlägsnade mig från bilen ser jag med förvåning biskopen komma emot mig på min sida av gatan. Jag hade aldrig sett honom tidigare annatr än på TV-skärmen, men kände genast igen honom då vi möttes.
- "Is it bishop Wicks?" frågade jag.
- "Yes" svarade han och kom omedelbart over på min sida av trottoaren samt räckte fram sin hand
- "Where are you from brother"? frågade han och då jag svarade: “from Finland, sire” så grep han min högra hand nellan sina händer och med ett vänligt leedende sade biskopen: “God bless you brother” (Gud välsigne dig, broder!).
Jag förstod ju att man inte av en händelse råkar träffa på en person som man går och tänker på, som man dessutom vill att skall välsigna en, särskilt inte med ett innevånarantal av Brisbanes storleksordning (1.200.000).
Herren kände min önskan att få träffa biskop Wicks och ville uppmuntra mig att fortsätta att förtrösta på Honom som känner allas hjärtan.

Coca-Cola flaskorna

Vi hade just flyttat till Australien. Jag hade fått arbete och bostad, men på grund av att det skulle dröja två veckor tills jag skulle få min första lön och vi hade betalt hyra i förskott fann vi oss plötsligt i en situation att matkassan var tom. De pengar som återstod beövdes för tågresorna till min arbetsplats. Nu satt vi där i vår hyreslägenhet endast några minutes promenad från den fina stranden, men utan mat och pengar. Vi hade ingen att vända oss till, eftersom vi har nykomlingar och hade inte hunnit få några vänner än.
Vi lade fram vår sak inför Herren, han var den ende vi kunde gå till med våra bekymmer. Vi hade tre barn och den minsta var bara en baby. Vi satt där och undrade vad göra när vår äldsta son, som var nio år då, föreslog att vi skulle gå ner till stranden och se om det fanns några tomflaskor som vi kunde sälja och få mat för.
Jag log åt hans entusiasm, men förklarade att det nog inte fanns några flaskor där den här årstiden eftersom det är vinter och trots att det är +20 grader brukar inte folk vara på stranden eftersom det blåser rätt så kraftigt. Men de två äldsta barnen var envisa så jag gav efter och vi gick i samlad trupp ner till stranden och till vår häpnad fanns det så många tomflaskor där att vi fick smör, bröd och mjölk för dem i en närbelägen affär. Det räckte också till matsäck för alla påföljande dag. Barnen hade nämligen matsäck med till skolan. (Inga fria skolluncher där, inte).
Följande dag, efter arbetets och skolans slut, var vi ivriga att se om det fanns några Coca Cola-flaskor på stranden. Jag hade invändningar igen, vi hittade nog alla flaskorna igår, påstod jag, men vi gick ner till stranden i alla fall. Och samma under skedde igen. Vi hittade just så många flaskor som behövdes för det allra nödvändigaste i matväg.
Så här höll vi på i två veckors tid och så kom dagen när jag fick min första lön i Australien. Naturligtvis var det första jag gjorde med den lönen att skaffa mat. Glädjen var stor när jag kom med matkassarna med all den härliga maten. Efter att ha ätit började barnen undra om vi inte borde gå ner till stranden och titta efter om det fanns fler flaskor. Nu tyckte vi att det räckte eftersom vi hade mat, men de var envisa så vi gav efter och vi gick ner till stranden igen.
Vi strövade omkring på stranden rätt länge, men inte en flaska fanns inom synhåll, inte att undra på, för det var ju vinter.
Då förstod vi att åter igen hade vi fått uppleva ett under. Herren hade haft omsorg om oss.

Ryska pastorn

Vi hade flyttat upp till Queensland och till Brisbane, delsatatens huvudstad. Det gällde att få ett arbete fortast möjligt så jag gick till arbetsförmedlingen för att söka jobb. Tjänstemannen där frågade mig från vilket land jag kommer. Från Finland, svarade jag. Han skrev genast ner en adress på ett papper och räckte den till mig med orden:”Gå till den här adressen så får du jobb". Något förvånad tog jag emot lappen för det satt många i väntrummet som uppenbarligen inte hade fått något arbete.
Jag sökte upp firman som jag hade fått adressen till och det visade sig vara en vågfabrik. Där tillverkades stora vågar med vilka man vägde boskap, hästar osv. Fabrikens förman tog emot med orden:"Är du Finne?" Då jag svarade jakande förklarade han att fabrikens chef var på resa för tillfället, men att han före sin avresa lämnat direktiv till förmannen att om någon finne söker plats så skall han anställas.
”Du är alltså välkommen att börja arbeta här", sade förmannen.”
- "Vad skall jag syssla med"? frågade jag.
- "Jag vet inte så noga" , svarade förmannen. "Du kan ju titta dig omkring så länge. Chefen
kommer om några dagar, sen får vi se vad slags jobb vi hittar åt dig.#
Direktören kom efter någon dag och jag fick förklaring på hanns vänliga inställning till finnarna.
Direktören berättade nämligen att han tidigare hade haft en finne anställd, en så duktig och mångkunnig arbetare hade han aldrig träffat.
Samma dag som chefen kom ringde telefonen. "Det verkar som samtalet skulle vara till dig, sade direktör Patterson".
När jag svarade berättade han som ringde att han var pastor i en rysk Babtistförsamling.
Följande samtal utspann sig:
- Är du finnländare?
- Ja.
- Har du just anlänt till Brisbane?
- Ja.
- Behöver du pengar?
- Ja.
- Till vilket ändamål?
- För att få ut våra grejor från transportfirman.
- Förlåt alla frågorna, men jag måste vara säker på att jag talar med rätt person. Det är så
att en av våra medlemmar har sökt upp mig och har berättat för mig att Herren har talat till honom om en finländare som just har anlänt till Brisbane och behöver pengar, men han fick varken namn eller adress på personen. Medlemmen vill låna dig vad du behöver tills du kommer i gång här.
Nu skall jag betala transportkostnaderna och se till att ni får hem grejorna. Sedan kan du betala mig när du har möjlighet, God bless you! Sedan fortsatte han berätta: ”jag har ringt till olika myndigheter och arbetsförmedlingar för att få tag på en finländare som nyligen har anlänt hit och då du är den den ända som på senare tid anlänt till Brisbane, så är det ju klart att det måste vara du det är frågan om. "Till slut kom jag fram till den förmedling som hade sänt dig till Patterssons”.
Då jag kom hem hade vårt gods anlänt och en förvånad hustru höll på att packa upp våra tillhörigheter.
Återigen hade herren hjälpt på ett förunderligt sätt. Han lämnar aldrig en bedjande i sticket då det är fråga om verklig nöd.

Nära Döden

Jag höll på att bygga ett egnahemshus. Det mesta av arbetet gjorde jag själv och var därför ensam på bygget för det mesta. På byggnadsarbetsplatser händer saker ibland som gör att det vore bättre att vara flera när man arbetar. Den dagen hade det varit bra med någon arbetskamrat. Mellantaket på byggnaden skulle isoleras med mineralull. För att få upp den bar jag uppför en stege.
Arbetet blev mer och mer ansträngande med allt klättrande på stegen upp och ner så till sist andades jag med munnen öppen. Så en gång när jag var upp med ett lass lossnade en bit av mineralullen och innan jag visste ordet av hade jag andats in biten.
Ullen fastnade i luftstrupen och det gick inte att få någon luft. Det svartnade för ögonen på mig och jag var helt borta tre gånger. Jag förstod att jag höll på att dö. Samtidigt märkte jag att en grannfru gick förbi och jag tänkte att om jag bara hann ut till henne så kanske skulle hon kunna hjälpa mig. Med mina sista krafter försökte jag springa ut och detta räddade mitt liv , för på grund av ansträngningen att försöka springa drogs ullen ner i lungorna och jag kunde andas igen.
Efteråt talade jag med en läkare som konstaterade att ullen fanns i lungorna men att inget kunde göras och att det var bara att hoppas att den inte ställer till med besvär längre fram.
Tiden gick och när jag inte kände av någonting så glömde jag så småningom bort alltsammans. Sex år senare var vi bosatta i Sverige och planerade just på att flytta till Australien där vi hade varit bosatta tidigare. För att få emigrantstatus där måste alla i familjen ha friskintyg. Därför reste vi till Stockholm från Västerås, där vi bodde då. Ambassaden anvisade en egen läkare dit alla emigranter skulle på undersökning. Allt gick bra ända tills att det blev min tur att röntgas. Flera bilder måste tas ”för säkerhets skull” som man uttryckte det. När vi var färdiga att åka hem och de ville ta ytterligare en film förstod jag att det var något galet. Mycket riktigt, jag blev kallad till klinikens läkare, en vänlig äldre dam som hade alla röntgenbilderna utbredda på sitt skrivbord. Hon sade: ”titta här, ni har ju svåra skuggor på ena lungan, det är fibrer, ser ut som asbetsfibrer”.
- Har ni arbetat med asbets? Frågade hon.
- Nej, det har jag inte, blev svaret.
- Beklagar, jag kan inte ge er friskintyg då er ena lunga ser ut som den gör.
Jag kom fortfarande inte ihåg mineralullen som jag hade dragit ner i lungorna, men hemkommen till Västerås klarnade det för mig och jag förstod att det var den som spökade och syntes på filmen. Vi var väldigt ledsna, det skulle inte bli någon resa till Australien som vi planerat. När jag såg hur ledsna alla var och eftersom jag varit säker på att det var Guds vilja att vi skulle åka, lade jag fram min sak för Herren. Vi hade varit i Stockholm på måndagen och på onsdag morgon kände jag att Herren hade gripit in. Jag berättade för min hustru om herrens ingripande och sade att jag åker upp till Stockholm för att ta nya bilder av mina lungor.
En ny bild togs alltså och jag blev genast inkallad till läkaren. Nu låg det allt som allt fyra bilder på hennes bord.
- Vad har hänt med er? Frågade hon genast när jag kom innanför dörren. Det finns inte ett spår av några fläckar på era lungor idag. Titta själv sade hon:” Dessa tre bilder togs på måndagen alla är likadana, fjärde bilden togs idag och här finns som sagt inga spår av några fibrer. Hon satt tyst en stund och bara tittade på mig. Sedan sa hon att hon inte förstod hur detta kunde ha skett, men att hon med glädje skulle skriva ut ett friskintyg åt mig nu.
Jag fick mitt intyg och åkte hem till Västerås, prisade min Herre och hjälpare. Återigen hade Han förbarmat sig och hjälpt, undret var ett faktum.

Förseningen

Efter att ha varit arbetslös i några månader hade jag nu lagt fram min sak i bön inför Herren.
En av församlingarna i staden höll på med sommarkonferens. I slutet av ett möte kom en man fram till mig och frågar om jag skulle vara intresserad av ett lagerarbete i ett företag där han tjänstgör. De behöver en man som kan räkna och är nykter och skötsam. Jag anmälde givetvis mitt intresse och det blev avtalat att jag skulle söka upp ägaren till företaget genast nästa morgon för en intervju. Intervjun gick bra och företagets ägare blev nöjd när han hörde att jag var kristen. Det behövs nyktert och hederligt folk på mitt lager, förklarade han. Följande morgon skulle jag få börja.
Av någon märkvärdig anledning försov vi oss. Jag själv, min fru, min son och min mor som bodde i samma hus och brukade bulta i väggen för att väcka oss om hon inte förnam någon rörelse i vår ända av huset sov också. Jag tog första bästa buss in till sta´n. och kände mig mycket plågad och förstämd. Nytt fint jobb och försenad redan första dagen. Det kändes besvärligt, vad skulle min nya arbetsgivare säga och tycka. Olycklig bad jag följande bön till Herren: ”Käre Herre förbarma dig över mig. Gör så att någon annan också kommer för till lagret i dag, jag är så ledsen över att behöva komma för sent särskilt som det är första dagen på mitt nya jobb". Nästan en hel timme försenad går jag in på lagret där alla lampor utom en är släckta. Farbror Rönnlund, så kallad, står där och tittar på klockan. "Nå, nu kommer det någon", säger han. ”Jag trodde det var söndag, ingen annan har ju kommit ännu och jag visste inte vad jag skulle tro”, fortsatte han. Det bör nämnas att förutom mig jobbade 11 personer på lagret, det var alltså tio personer förutom mig försenade den ödesdigra morgonen då jag började mitt nya jobb.
Jag anade ett visst mått av humor i det bönesvar som jag fått, för någon liknande massförsening har jag sedan aldrig varit med om.

Diabetes

En tid arbetade jag med att tillverka precisionsinstrument och verktyg. Jag hade börjat känna mig väldigt trött, drack kopiösa mängder vätska. Så småningom förstod jag att det måste vara något fel på mig, men trodde att det kunde bero på arbetet. Jag kunde sova upp till 12 timmar och vaknade ändå lika trött som när lade mig på kvällen.
Vi flyttade till Skåne där jag började ett nytt arbete. I samband med bytet av jobb besökte jag en hälsovårdsmottagning. Där konstaterades att jag hade diabetes.
”Ni är ju svårt sjuk i diabetes” sade sköterskan. Jag blev förtvivlad, jag visste ju att diabetes var obotligt. Där var förklaringen till mitt hemska trötthetstillstånd och min outsläckliga törst. Jag beslöt att lägga fram min sjukdom inför Herren. Jag gick ner i Gummifabrikens källare i Trelleborg. När gjöt jag ut min nöd inför Herren och bad om Hans förbarmande. Sedan återvände jag till hälsostationen och bad om nya provtagningar. Sköterskan tog nya prov, kom ut märkbart upprörd. ”Detta är omöjligt”, sade hon. ”Så mycket socker som ni hade i blodet kan inte försvinna så här hastigt, det här kan jag inte förstå, men gå ni hem och var glad”, avslutade hon.
Efter detta sov och drack jag normalt igen.
Jag kan endast ödmjukt tacka min Herre och mästare, allt är bara nåd. Åren har gått sedan detta hände och prov har tagits vid olika tillfällen och de har alla varit normala.

Swingpjatten blev frälst.

Jag hade blivit väckt över nödvändigheten att bli ”religiös”, frälst, kristen. Benämningsrna för det andliga skeendet är många och jag hade fått se förvandlade människor. Det blev ändå inget avgörande för mig även om jag hade kunskap. Jag dansade och härjade som förut, men avgörandets stund närmade sig. Jag gick ut en kväll som vanligt med min flickvän för att dansa då något hände.
Jag hade inte tagit många danssteg när jag plötsligt hörde en röst som talade till mig, klart och tydligt hörde jag någon säga: ”Hur länge skall du fortsätta på denna väg, när skall du lämna ditt liv åt mig?”
Jag vill poängtera att jag inte hörd rösten inom mig utan med mina lekamliga öron. När Herren talar vet man om det, och jag svarade tyst för mig själv, ”Herre om du låter mig komma levande ner från dansgolvet så vill jag lämna mitt liv åt Dig”!
Flickan ja dansade med frågade om jag var sjuk, för jag blev kritvit i ansiktet. Då vi hade kommit ner från dansgolvet sade jag till min flickvän: ”Nu måste jag bli religiös. Om du inte vill det också så måste våra vägar skiljas." (Vi hade sällskapat i två års tid). Vi kom överens om att träffas och diskutera den uppkomna situationen följande kväll. Jag bad mycket den kvällen och följande dag. Min bön var att om hon inte blir frälst så giv mig så en annan flicka, Herre. Hon kom inte till det avtalade mötet och jag gick sakta hemåt, då jag passerade ett litet baptistbönehus på vägen och hörde och sång och musik därifrån stannade jag och lyssnade, och sist tog jag mod till mig och gick in. Det var ett ungdomsmöte visade det sig. Bland sångarna upptäckte jag en söt liten flicka som sjöng så hänfört. Vid mötets slut kommer den söta flickan med bestämda steg fram till mig där jag satt nära utgången och vi samtalade en stund. Sedan följde jag henne hem. Tre år senare var vi gifta och är fortfarande. Jag fick världens duktigaste hustru.

Tack Herre att du hör bön!

Knölarna

Under flera års tid arbetade jag med husbyggen och reparationer. Min högra hand började besvära, det hade bildats hårda knutar av brosk på tre fingrar på insidan av handen. Knutarna hade blivit större och större och nu var de så stora att det började bli plågsamt att hålla hammaren. En dag sade jag till min fru att jag nog var tvungen att upphöra med mitt yrke eftersom jag inte kunde hålla i hammaren på grund av smärtorna. En operation kanske skulle hjälpa.
Det gick en tid. Min svärmor dog. Under begravningsakten läste prästen ur Jesaja bok bl.a. följande: ”Våra synder tog han på sig och våra sjukdomar bar han”. Jag råkade se ner på min högra hand, knölarna hade försvunnit från min hand. Jag kunde inte låta bli att sträcka fram min hand och visa min fru som utbrast: ”Knölarna är ju borta”!!!
Eftersom jag inte har något minne av att ha bett Herren hela min hand kom jag till den slutsatsen at det var ordets kraft som verkat detta.
Jag beslöt att vänta ett år och sedan skulle jag visa handen för prästen. Något över ett år senare visade jag upp min hand som fortfarande var och är frisk från knölarna.

Tom

Jag jobbade på vår tomt i Brisbane, Queensland, röjde och jämnade ut marken bl.a. för att det var lättare att upptäcka giftiga ormar, som det fanns så gott om på vår stora tomt, om marken var fri från ojämnheter och vegetation. Medan jag höll på med detta hörde jag plötsligt Herren tala. Du skall skriva brev! Guds Ande nämnde fem namn, samtliga var mina gamla före detta skolkamrater, det märkliga var att jag inte hade haft någon kontakt med just dessa skolkamrater på över 40 år.
Men jag gick in och tog skrivpapper och frågade Herren vad skulle skriva. ”Skriv om Jesu frälsningsverk” kom svaret omgående. Efter att ha skrivit fyra brev blev jag trött. Brevena blev avsända, tiden gick och några svar kom aldrig. Ca ett år efter brevskrivningen flyttade vi till Finland.
En av de första dagarna i Finland, fick vi höra att vår äldsta dotters svärfar låg på sjukhuset för någon allvarlig åkomma och jag beslöt att genast besöka honom. Han berättade vid besöket att han troligen redan följande dag skulle få åka hem igen. Medan jag samtalar med honom är det plötsligt någon annan patient som nämner mitt namn. Förvånad vänder jag mig om, men känner inte igen patienten, en utmärglad man som pockar på min uppmärksamhet. Efter att ha fixerat honom en stund känner jag äntligen igen honom, det är en av dem jag skrivit brev till ett år tidigare. Han ligger här nu, döende i canser. Brevet han fått har han med sig till sjukhuset, han har läst det gång på gång.
”Vem har du träffat i Australien som berättat om vår familj och våra förhållande, som känner till oss” frågar han.
Jag hade inte träffat någon eller talat med någon om hans förhållanden, men det var svårt att övertyga Tom om detta. Efter detta besökte jag honom varje dag och efter en tid började han förstå att allt detta inte var en slump. Att jag just skulle besöka Edvin som låg i samma sjukrum, och som dessutom åkte hem påföljande dag. Det stod plötsligt klart för Tom att Herren sökte honom och ville frälsa hans själ.
Vi bad tillsammans och Tom lämnade sitt liv i Herrens hand. Följande dag berättade han om vilken frid som fyllde honom och han var lycklig. Sedan en dag var han borta, han hade gått över gränsen till det land där inga tårar och smärta finns mera. Han har gått för att se sin frälsare. Kunde det vara så att jag flyttade till Australien för att Tom skulle hitta rätt, finna vad hans hjärta längtade efter mest av allt, frid med Gud? Förunderliga äro Herrens vägar, en dag får vi svar på alla våra frågor.

Grå starr

Jag murade en husvägg och eftersom jag höll på med ett hörn hade jag fört linan bakom sidoväggens tegel med en spik. I vanliga fall brukade jag använda en 4” eller 5” spik vid sådana tillfällen men nu fanns det bara 3” spik att tillgå. Därför tog jag en chans med en 3 tummare, men spiken var alldeles för kort och linan lossnade, Med en våldsam kraft slungade därför den spända linan med spiken mot mitt ansikte. Spiken träffade mitt vänstra öga och den häftiga och plötsliga smärtförnimmelsen hade sånär fällt mig från ställningen.
Jag blev förd till sjukhus. På sjukhuset stängde den jourhavande ögonläkaren genast mottagningen och jag förbereddes för omedelbar operation. Operationen lyckades och trots att pupillen hade runnit ut lyckades doktorn rädda min syn.
Efter operationen förklarade läkaren att efter en sådan olycka som den som jag varit med om bildas alltid starr på ögat, men oroa dig inte sade han ”det är enklare operation än den som du just nu har genomgott”.
Mycket riktigt, starr började bildas på ögat, men enligt läkaren skulle vi vänta med ny operation tills hela ögat var täckt av starr.
Vid denhär tiden höll pastor Niilo Yli-Vainio helandemöten i närheten av min hemtrakt. Jag föreslog min fru att vi skulle åka till ett av mötena. Sagt och gjort, vi åkte dit och efter mötet när pastorn bad dom som behövde bli botade att komma fram så skulle han bedja för dem, gick jag fram och begärde förbön. Pastor Yli-Vainio bad för mig och jag kände att Herren grep in. Starren avtog och efter en vecka var den helt borta. Läkaren hade sagt att starren aldrig går bort av sig självt utan operation. Starren blev bortopererad den här gången av en ”högre” uppsatt läkare och jag är ödmjukt tacksam över den nåd Herren visat mig gång på gång.

Benny Antell, Ben Antell, Benjamin Antell